Nifelheim – Envoy of lucifer

Utan tvekan slamrar och larmar denna spikbeklädda stockholmspluton på som om det inte finns någon morgondag. Att bröderna Hårdrock Eric och Per Gustavsson är kärnan i bandet råder det ingen tvekan om. Under de senaste 17 åren har de förpestat åtskilliga skivspelare med stor frenesi och entusiasm. Det verkligen sprudlar om bandets köttiga metal som härstammar från ett svunnet 80-tal.

Denna gång har de utökat styrkan med gedigen hjälp av metallskallar som Insulter of jesus christ (Peter Stjärnvind) från Entombed och Sebastian Ramstedt från Necrophobic och det är just doften av det sistnämnda bandet som ekar lite i bakgrunden. I övrigt plöjer bandet på som tiden ståt still, i många fall kan det vara ett tecken på svaghet men i fallet Nifelheim känns det fantasifullt och fräckt. Kort sagt är detta en klar glimt från en svunnen storhetstid för denna typ av uråldrig ondska. Lyssna och njut.

Text: Daniel Robertsson

Länk: myspace.com/nifelheimsverige

Don´t be a stranger – Frutti di mare

Som filmmusik till en höstthriller struttar sextetten fram i drivor av löv på denna första giv. Att musiken till stordel är komponerad i ett torp i Värmland känns på något sätt naturligt då klaviatur och stränginstrumenten smälter ihop till ett enda långt stycke under de första lyssningarna. Bandet förmedla en hypnotisk känsla som känns äkta vilket även avspeglas i konvolutet där bandmedlemmarna presenteras som havets läckerheter precis som albumtiteln. Det är dock svårt att plocka fram några höjdpunkter eller tydliga dalar då skivan tuffar fram likt ett gammalt diesellok. Däremot känns det som Stockholmsorkesterns utflykter till skogen gett dem atletiska krafter att skriva bra pop. Otaliga instrument utgör ljudbilden som tillsammans med de spröda sångmelodierna knappast kan lämna någon oberörd. Inte ett öga torrt med andra ord.

Text: Daniel Robertsson

Länk: myspace.com/dontbeastranger

Foo Fighters – Echoes, silence, patience & grace ****

Att julafton skulle infalla den 26 september i år var en överraskning, sannerligen känns det så när man om och om igen lyssnar på Echoes, silence, patience and grace. Detta är bandets sjätte album och påminner inte så mycket om förra rockplattan In your honor utan andra albumet The color and the shape som hade en skön touch av pop. Dave Grohl serverar oss tolv popstänkare av högsta klass, återigen med britten Gil Norton bakom spakarna.

Nja, kanske inte fullt ut svagheterna Erase/replace & Long road to ruin är de enda låtarna som inte riktigt håller toppklass. Men vad gör väl det när man kan lutar sig tillbaka och insupa counrtydoftande Ballad of the beaconsfield miners eller Beatles smakande Statues och så håller det på ända tills balladen Home, en femminuters historia som sätter punkt för denna holmgång. Att skriva en recension av Foo Fighters är för mig en svår uppgift, för att sätta ord på ett album i denna klass är svårt, hur många superlativ jag än kommer på så verkar de inte räcka.

Bandets stora problem på 2002 års One by one och förra skivan In your honor har känts riktig retsamma i mitt tycke som ni vid detta lag förstår håller bandet högt. Att MR Grohl har litat på sig själv och producerat på egen hand har visat sig ett mindre lyckat alternativ. När han nu nåt insikten att återigen anlita Gil Norton, landar detta i en odyssé energiskrock. Min puls ökar och i stora stunder är detta årets skiva, men tyvärr håller det inte hela vägen. Trots detta känns det äntligen att bandets radiovänliga rock har fått bra näringstillskott.

Foo Fighters styrka är att binda samman popmelodier med ett rocksound utan att bli trista eller stillastående. Hastigheten är något nedskruvad på det hela taget, ballader, tryckare, brustna hjärtan varvas med skrik och dist. Ångest på ett snyggt sätt helt enkelt.

Att ödsla för mycket ord känns för mig irrelevant så nu ni som redan har svårt att hitta julklappar till mamma, pappa, bror och syster - här har ni skivan som når många.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5
Hemsida: http://www.foofighters.com/

Sicko

I USA vet man hur man ska tjäna pengar, hur man visar medmänsklighet vet man däremot ingenting.

För 12 000 dollar får du behålla ringfingret, för 60 000 dollar får du behålla pekfingret. För 72 000 dollar får du behålla bägge. Det är vad jag kallar valfrihet! Valfrihet är en illusion inom Amerikans sjukvårdspolitik! Sicko är Michael Moores bästa film hittills. Den borde få alla som vill veta, vilket alla inte vill, att inse vad krav på snöd vinning innebär för sjuka. De dör tidigare än de borde.

Filmen tar upp det faktum att många amerikaner saknar sjukförsäkring och att även de som är försäkrade ibland nekas vård i ett system där, menar Moore, det gäller att skaffa mesta möjliga profit till sjukhusens, sjukförsäkringsbolagens och läkemedelsföretagens ägare.

I slutet av filmen berättar Moore om en anti-Michael Moore-sajt som finns på Internet. Mannen bakom en av de mest hatiska drabbas av sjukdom i familjen och sajten läggs ner. Moore skickar honom en anonym överraskning. Mr Moore visar upp en ödmjuk och tillbaka sida av sitt filmskapande och är genom god i hela filmen, långt ifrån den buffliga machomannen vi mötte i Bowling For Colombine. När filmteamet beger sig utanför USA och upptäcker situationen i grannlandet Kanada blir aha upplevelsen total och de beslutat sig för att ta temperaturen även på England och Frankrike blir filmupplevelsen mera nyanserad och jag för första gången fäller en tår. Film hösten är räddad var så säker.

USA 2006
Regi & Manus Micheal Moore
Längd: 2:02
Premiär: 5 okt ´07
Betyg: 4/5
Länk: www.sffilm.se
www.imdb.com

The Hives - The Black & White Album

Likt Sharon Stones ispik i Basic Instinct tränger The Hives gitarrsträngar in i min ryggrad som en ryggmärgsbedövning denna gång. På något sätt har bandets senaste två album känts föga intressanta, men när öppningsriffet i Tick Tick Boom landar mellan stigbyglar i hörselgångarna känns det onekligen som en välkommen rock ´n roll platta. Att sångaren Pelle Almqvist är en hejare på att gapa vet vi alla, men när han nu levererar den ena vidlyftiga rockpastischen efter den andra lite mera tillbaka lutat, fylls vener av nyfikenhet. Faktum är att inte så värst mycket har hänt sedan förra skivan Tyrannosauras Hives.

Visserligen har bandet använt sig av flertalet producenter och slöjdat världen runt i dussintalet studios, men slutligen är det fem Fagerstasöner och en uppsjö frenesi som är summan av hela kalaset. Det positiva med denna femte tillväxt är att Pelle Almqvist denna gång verkar lita på musikens drivkraft, den bjuder upp till otaliga luftgitarrövningar framför spegeln. Finemang.

Text: Daniel Robertsson

Länk: www.myspace.com/thehives

Publiceras i Situation Stockholm okt 07