Disfear – Live the storm

Dessa punksvin firar inom kort tjugo år som band ifall vi räknar det tidiga staplande stegen under namnet Anti-Bofors. Efter att ha beskådat konstellationens stiga upp på scenen blir jag återigen övertygad att detta måste vara ett gäng mysgubbar som garvar åt det mesta. Att durkrivet mata på d-takt om och om igen med leenden som klistrande på läpparna är nästa svårt att ta på allvar.

Det finns god anledning att ryckas med i glädjen bandet sprider i radonstinkande The Cage eller In Exodus. Faktum är att börja året med en stor portion Disfear är utan tvekan uppiggande och nyttigt efter som lyriken kravmärk deklarerar fred på jorden och vegetarisk kost. Gitarrmolnen som riffmonstren Ulf Cederlund och Björn Pettersson spyr ut är så runda i kanterna att jag inte kan låta bli känna rattmuffen under handflattorna. Skål och gott nytt punkår på er.

Text: Daniel Robertsson

Publicerad i Situation Stockholm nr 127

Solskugga - Swimming without webbed toes

Pretentionerna är det definitivt inget fel när album debuterande sångerskan Solkugga dyker ner i sitt synthav. Att den finska operametallen inspirerat skivan är uppenbart men tyvärr fastnar inte den mekaniska ljudbilden på min trumhinna. Folklore doften sprider ut sig över på så gott som samtliga spår med ett vemod som inte skall underskattas.

Efter otaliga lyssningar blir jag inte riktigt klok vad motivet bakom denna pompösa seglats har för slutdestination. Det är nästan som om entonigheten i sångstämmorna om och om igen fastnar i en alltför tapetklistrad risgrynsgröt.

Nu skall ni inte tro att jag totalt avfärdar potentialen för denna kolsvarta korp. För med lite turnerande och en ökad trygghet i de höga registren kommer Solskugga äta vilken idolvinnare som helst tillfrukost. Friskt vågat.

Text: Daniel Robertsson

Publicerad i Situation Stockholm nr 127

Carola ”I Denna Natt Blir Världen Ny - Jul I Betlehem II”

Trodde att detta var sångerskans elfte julskiva och mina kamrater asgarvade åt mitt påstående som visade sig vara helt åt pipan, det är romerska siffror i titeln blev jag påtalad. Men jag kommer knappast bli förvånad ifall framtiden bjuder på en elfte version av Carolas julmässande. Frågan är ifall det då inte måste till lite nya jullåtar från artistens låtverkstad?

Nåväl på denna andra julparad blixtrar Saltsjö-boo baserade Carola till i nostalgiska stunder som ”Jul, Jul strålande jul” och ”Nu tändas tusen juleljus”. I övrigt är jag skeptisk till skivan som delvis är inspelad i självaste Betlehem.

På första Jul i Betlehem lutade sig Carola enbart mot svenska texter vilket kändes trovärdigt trots att bakgrundskompet var en aning tunt. Rösten är det inget fel på, hon har en av Sveriges vassaste röster fortfarande utan tvekan. Men när hon skall till att avverka en den norska julvisan Her kommer dine arme små med en barnslig norskaccent då har det gått på tok för långt. Skivan bjuder även på en rad etnoinslag som känns malplacerade och evig sång om frälsning. Frågan är håller du ut?

Text: Daniel Robertsson

Crazy Lixx – Loud Minority

Att spandex brallorna sitter som en smäck råder inget tvivel om när albumdebuterande Crazy Lixx skriker ut sin egen version av pudelrockens alla klichéer. Det känns nästan som gruppen utan svårigheter skulle kunna springa ifrån Suzanna Kallur i häcklöppning, med deras omåttliga entusiasm för denna kajalbeprydda hårdrocksstil. Svårigheterna ligger inte att fixa det rätta utseendet utan att övertyga musikaliskt.

Ur den synvinkeln är det lite si och så med slutresultatet som allt för sällan bjuder på den förfest som musikerna så gärna vill utge sig för att kunna leverera. Nog bjuds vi på svulstiga gester, men melodierna rinner av mig så fort skivan stannat. Höjdpunkten Do or Die erbjuder dock på vass lyrik som Bang you´re head, wake the dead. Tomorrow this could be over. Skivan Loud Minority är onekligen högljudd men gastar allt för ofta ut i tomma intet.

Text: Daniel Robertsson

Texten publicerad i dec nr av Situation Stockholm

Länk: http://www.situationsthlm.se/

Nifelheim – Envoy of lucifer

Utan tvekan slamrar och larmar denna spikbeklädda stockholmspluton på som om det inte finns någon morgondag. Att bröderna Hårdrock Eric och Per Gustavsson är kärnan i bandet råder det ingen tvekan om. Under de senaste 17 åren har de förpestat åtskilliga skivspelare med stor frenesi och entusiasm. Det verkligen sprudlar om bandets köttiga metal som härstammar från ett svunnet 80-tal.

Denna gång har de utökat styrkan med gedigen hjälp av metallskallar som Insulter of jesus christ (Peter Stjärnvind) från Entombed och Sebastian Ramstedt från Necrophobic och det är just doften av det sistnämnda bandet som ekar lite i bakgrunden. I övrigt plöjer bandet på som tiden ståt still, i många fall kan det vara ett tecken på svaghet men i fallet Nifelheim känns det fantasifullt och fräckt. Kort sagt är detta en klar glimt från en svunnen storhetstid för denna typ av uråldrig ondska. Lyssna och njut.

Text: Daniel Robertsson

Länk: myspace.com/nifelheimsverige

Don´t be a stranger – Frutti di mare

Som filmmusik till en höstthriller struttar sextetten fram i drivor av löv på denna första giv. Att musiken till stordel är komponerad i ett torp i Värmland känns på något sätt naturligt då klaviatur och stränginstrumenten smälter ihop till ett enda långt stycke under de första lyssningarna. Bandet förmedla en hypnotisk känsla som känns äkta vilket även avspeglas i konvolutet där bandmedlemmarna presenteras som havets läckerheter precis som albumtiteln. Det är dock svårt att plocka fram några höjdpunkter eller tydliga dalar då skivan tuffar fram likt ett gammalt diesellok. Däremot känns det som Stockholmsorkesterns utflykter till skogen gett dem atletiska krafter att skriva bra pop. Otaliga instrument utgör ljudbilden som tillsammans med de spröda sångmelodierna knappast kan lämna någon oberörd. Inte ett öga torrt med andra ord.

Text: Daniel Robertsson

Länk: myspace.com/dontbeastranger

Foo Fighters – Echoes, silence, patience & grace ****

Att julafton skulle infalla den 26 september i år var en överraskning, sannerligen känns det så när man om och om igen lyssnar på Echoes, silence, patience and grace. Detta är bandets sjätte album och påminner inte så mycket om förra rockplattan In your honor utan andra albumet The color and the shape som hade en skön touch av pop. Dave Grohl serverar oss tolv popstänkare av högsta klass, återigen med britten Gil Norton bakom spakarna.

Nja, kanske inte fullt ut svagheterna Erase/replace & Long road to ruin är de enda låtarna som inte riktigt håller toppklass. Men vad gör väl det när man kan lutar sig tillbaka och insupa counrtydoftande Ballad of the beaconsfield miners eller Beatles smakande Statues och så håller det på ända tills balladen Home, en femminuters historia som sätter punkt för denna holmgång. Att skriva en recension av Foo Fighters är för mig en svår uppgift, för att sätta ord på ett album i denna klass är svårt, hur många superlativ jag än kommer på så verkar de inte räcka.

Bandets stora problem på 2002 års One by one och förra skivan In your honor har känts riktig retsamma i mitt tycke som ni vid detta lag förstår håller bandet högt. Att MR Grohl har litat på sig själv och producerat på egen hand har visat sig ett mindre lyckat alternativ. När han nu nåt insikten att återigen anlita Gil Norton, landar detta i en odyssé energiskrock. Min puls ökar och i stora stunder är detta årets skiva, men tyvärr håller det inte hela vägen. Trots detta känns det äntligen att bandets radiovänliga rock har fått bra näringstillskott.

Foo Fighters styrka är att binda samman popmelodier med ett rocksound utan att bli trista eller stillastående. Hastigheten är något nedskruvad på det hela taget, ballader, tryckare, brustna hjärtan varvas med skrik och dist. Ångest på ett snyggt sätt helt enkelt.

Att ödsla för mycket ord känns för mig irrelevant så nu ni som redan har svårt att hitta julklappar till mamma, pappa, bror och syster - här har ni skivan som når många.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5
Hemsida: http://www.foofighters.com/

Sicko

I USA vet man hur man ska tjäna pengar, hur man visar medmänsklighet vet man däremot ingenting.

För 12 000 dollar får du behålla ringfingret, för 60 000 dollar får du behålla pekfingret. För 72 000 dollar får du behålla bägge. Det är vad jag kallar valfrihet! Valfrihet är en illusion inom Amerikans sjukvårdspolitik! Sicko är Michael Moores bästa film hittills. Den borde få alla som vill veta, vilket alla inte vill, att inse vad krav på snöd vinning innebär för sjuka. De dör tidigare än de borde.

Filmen tar upp det faktum att många amerikaner saknar sjukförsäkring och att även de som är försäkrade ibland nekas vård i ett system där, menar Moore, det gäller att skaffa mesta möjliga profit till sjukhusens, sjukförsäkringsbolagens och läkemedelsföretagens ägare.

I slutet av filmen berättar Moore om en anti-Michael Moore-sajt som finns på Internet. Mannen bakom en av de mest hatiska drabbas av sjukdom i familjen och sajten läggs ner. Moore skickar honom en anonym överraskning. Mr Moore visar upp en ödmjuk och tillbaka sida av sitt filmskapande och är genom god i hela filmen, långt ifrån den buffliga machomannen vi mötte i Bowling For Colombine. När filmteamet beger sig utanför USA och upptäcker situationen i grannlandet Kanada blir aha upplevelsen total och de beslutat sig för att ta temperaturen även på England och Frankrike blir filmupplevelsen mera nyanserad och jag för första gången fäller en tår. Film hösten är räddad var så säker.

USA 2006
Regi & Manus Micheal Moore
Längd: 2:02
Premiär: 5 okt ´07
Betyg: 4/5
Länk: www.sffilm.se
www.imdb.com

The Hives - The Black & White Album

Likt Sharon Stones ispik i Basic Instinct tränger The Hives gitarrsträngar in i min ryggrad som en ryggmärgsbedövning denna gång. På något sätt har bandets senaste två album känts föga intressanta, men när öppningsriffet i Tick Tick Boom landar mellan stigbyglar i hörselgångarna känns det onekligen som en välkommen rock ´n roll platta. Att sångaren Pelle Almqvist är en hejare på att gapa vet vi alla, men när han nu levererar den ena vidlyftiga rockpastischen efter den andra lite mera tillbaka lutat, fylls vener av nyfikenhet. Faktum är att inte så värst mycket har hänt sedan förra skivan Tyrannosauras Hives.

Visserligen har bandet använt sig av flertalet producenter och slöjdat världen runt i dussintalet studios, men slutligen är det fem Fagerstasöner och en uppsjö frenesi som är summan av hela kalaset. Det positiva med denna femte tillväxt är att Pelle Almqvist denna gång verkar lita på musikens drivkraft, den bjuder upp till otaliga luftgitarrövningar framför spegeln. Finemang.

Text: Daniel Robertsson

Länk: www.myspace.com/thehives

Publiceras i Situation Stockholm okt 07

Strike Anywhere | Roskilde

Rockharder träffade vegan punkarna i Strike anywhere. Biodynamisk hardcore/punk har fått ett ansikte. Inspelat i Juli 2007

Roskide 2007 hot love in evil mud

Var ute och testade leran i roskilde. Våga kika.

Radio LXMBRG - ”Trivial Matters”

Efter det självbetitlade debutalbumet 2005 har det varit relativt tyst från ljudkollektivet. Några medlemsbyten och några korta turnéer till Norge och England har dock satt spår i denna andra giv.

Nytillskottet, gitarristen The Seth, sätter på många sätt agendan med sina sylvassa ackord, som under den elektroniska ytan för tankarna till den igenbommade rockklubben Ritz på Medborgarplatsen. Mattsvarta melodier kryddas med Thompson Twins och franska synträvarna DAF. Alltihop bildar en ljudvägg som i mångt och mycket är beroende av en uppsjö elektroniska instrument.

Den sakrala känslan passar som handen i handsken för en regnig höstkväll. Sången som nästan uteslutande sköts av John The Baptist känns denna gång stundtals stel och är det enda frågetecknet. Ifall Radio LXMBRG la ner lika mycket krut på att skriva och arrangera melodier som att optimera sången som instrument skulle detta frågetecknen omgående rätas ut.

Text: Daniel Robertsson
Länk: www.myspace.com/radiolxmbrgband
Publicerad i oktober nr av Situation Stockholm

Antennas - Sins ***

Tänk vad lätt det skulle vara att förneka detta sakrala band som en rymdsond på väg mot fel galax. Att såväl ikoner som Kraftverk och Human League finns i kulisserna går inte att låta bli, men efter oräkneliga lyssningar klibbar melodierna fast på ett gemytligt sätt. Att bandnamnet till på köpet för tankarna till soundet gör det lite extra festligt. Trots nitiskt idisslande på virveltrumman ansluter stråkar och blåssektionen på ett okonstlat sätt och mynnar ut i en ocean av landsortromantik.

Velvet underground-doftande "C´mon" lyfter detta dieseldrivna ånglok till nya altituder och jag slår mig ner på ett ledigt säte och genast lockas jag in i mörkret som omger "Use the knot". Avslutande "Someone for us all" cementerar smaken av svensk pop i sitt nötskal och visst är det ödesmättat, men ack så okryddat. Däremot sitter ändå helhetskänslan kvar att denna raket har oändligt med bränsle. Detta är bara början på en irrfärd som förvaltas väl av skivbolaget Novoton som givit bandet en gedigen start. Omslagets gulhet vittnar om en arkitektonisk och visuellt språk som känns äkta och som jag saknar bland konkurrenterna.

Å en sidan är denna debut föga excentrisk, men å andra sidan plockar den fräckt utan ens filosofera över konsekvenserna. Att de vokala prestationerna fördelas androgynt av Christian Björkman låter stundtals snårigt, men hjälper även till att fånga upp lyssnaren med att oavbrutet fläta ihop denna utflykt till en behaglig resa utan varken djupdykningar eller toppnoteringar.

Text: Daniel Robertsson
Tidigare publicerad på www.revolver.nu

Diskografi:
2004 Perpetual Motion (under namnet Novak)
2004 It All Works Out In The End (under namnet Novak)
2004 Novak Demo CD

Rigmor Gustafsson - Alone with you

Sångmelodierna verkar inledande pigga och vackert arrangerande där trad jazzsprudlar ur högtalarna. Med text av David Shutrick ger sig även Rigmor på modersmålet i balladen Medan du väntar och genast lyfter hon sig över medelmåttans gränser och når mig med stor svärta. Efter åtskilliga stunder med skivan i öronen släpper min ischias i ryggen och jag slumrar till lite väl ofta och Rigmor svävar i väg i ett alltför blekt sken.

Inte för att skivan håller en kompetent och musikalisk toppnivå, trist nog känns hela uttrycket en aning anonymt och kompositioner som In my world och Joy to me lämnar mig totalt oberörd och andas allt annat än nyfikenhet. Att dessutom syster Christina nyligen gav ut den brillianta debuten Moments free borde göra henne hungrigare än detta solblekta alster som i långa stunder är på tok för skvalpigt.

Text: Daniel Robertsson

Länk: www.rigmorgustafsson.com

Publicerad i september nr av Situation Stockholm 2007

Backdraft – The second coming

Första dagen efter sommarferierna möts jag av denna sydstatsdoftande virus som gör allt själva på denna andra giv. Omslagets lerfigurer viskar om ett gäng skäggiga individer som på sin egen väg lyfter bluesrocken till nya nivåer.

Luftigt och mjukt attackerar bandet sina riff med smakfull känsla och framstår å ena sidan rutinerade men å andra sidan barnsligt lekfulla. Lyrikens banala tilltal lockar fram en primitiv ådra att tömma otaliga ölsejdlar med denna stjärntrupp som ljudkuliss, tusen tack för denna rökare i krysset.

Text: Daniel Robertsson
Publicerad i Situation Stockholm sept 07

Knapp karlsson bjuder på skärgårdsvals?

Krog: Joakim Karlsson insåg efter en knepig producentroll påTeaterbrunnsgatan fyra att livet på skäret kanske kunde vara något. 2005 smygstartade han Knapp Karlsson på Barnens ö i Roslagen, nu två år senare har inte bara kaffet utökats till mat utan även musik.

- Det är faktiskt flera ledare som hittar hit. När jag själv arbetade som kolloledare märkte jag att det saknades något ställe här i trakten. Stiftelsen som hyr ut båthuset på bryggan, tyckte om mina idéer så då var det dags att gå från ord till handling.

Efter att ha spenderat tid i Paris och oändliga timmar på slitna bistros och en förkärlek för svenska bensinmackar från femtiotalet har utseendet på båthuset genom gått lite förändringar för att passa verksamheten.

- Posten låg tidigare i detta hus och vi är noggranna med att inte förändra utseendet för mycket, tanken med verksamheten är att vi vill uppnå en familjär stämning. Det skall kännas som att komma hem till någon som älskar att ha fest. Platsen inverkar på vad vi gjort och jag ser inga problem medatt blanda stilar.

Att han tillvardags fortfarande arbetar inom teatervärlden märks på flera sätt. Att öka utbudet med en musikscen har hela tiden funnits i bakgrunden. I sommar får de besök av bland annat: Miss Li, Stefan Sundström, Martin Hederos & Nina Ramsby och Västerbrokören .

- Redan förra året smygstartade vi med lite liveframträdande och det satsar vi mera på i år. Tillskillnad från coverbanden som dyker på upp lite här och var i trakten, så vurmar jag för dramatik, pretentioner och kärlekfrån såväl artisterna som publiken.

Trots skral ekonomi och en del rynkade näsor mot den kromade lattemaskinen ser han inga problem med att bjuda rospiggarna på teatralgester och en espresso på en och samma gång. Onekligen fanns det en rad tvivel innan de baxade in maskinen.

- Den lokalbefolkningen jag har mött är mestadels positiv till att testa den och vår robusta meny där kocken Thomas Knapp (där namnet) bjuder på wasabiströmming och fänkålspanacotta, verkar även den fungera.

Vattenhålet för såväl sommargästerna som kollofolket har öppet undersommaren och bjuder med andra ord på lite tvättäkta streetkänsla från storstaden. Publikrekordet förra året då Chesty Morgan bjöds in för en kväll inspirerade att även i år bjuda in poesin till båthuset. Spoken word poeten Kalle Haglund dyker upp under rådande riksteatern turnén Jam, med ett stopp på minifestivalen den 2 augusti.

- Tanken finns att i framtiden har en tredagarsfestival där besläktade genres som poesi och teater finns med. Detta blir en pionjärkväll, men om publiken inte sviker så kanske vi till och med kan njuta av Thåström utomhus, någon gång i framtiden Buss 636 från Norrtälje tar dig fram till Väddö´s eget Södermälarstrand om jag får tro visionären och krögaren rätt.

Text: Daniel Robertsson

Länk: http://www.knappkarlsson.se/

myspace.com/knappkarlsson

Tidigare publicerat i Situation Stockholm juli/aug 2007

Ljudgröt i etern?

I djungeln av webbradiokanaler i etern leverera SR c under juni både musik och experiment radio för alla fans av radioteater. Färska framträdanden med ljudkonstnärer som bland annat Fia Sandlund och norska Singel Unit rör ihop tv-spelmusik och metall i en ljudgröt som är allt annat än lättsmält. Även mångsidiga Zeenath Hasa dyker upp med sin mixtur av electro och konstmusik.

Dramatiseringar från världens hörn som från krutdurken Kapstaden och isvidderna i Sibirien knyts ihop på en bakgata i Stockholm allt enligt producenten Lars Ringbom. – SR c är som ett konstverk i etern som utmanar lyssnaren till eftertanken och kanske få dig att hitta nya musikaliska dimensioner.

Text: Daniel Robertsson
Tidigare publicerad i Situation Stockholm Juni 2007

Ny fotobok bjuder på stockholmsversion av Västindien

I mitten av maj släpper fotografen Kalle Assbring rastaboken ”Outernational – En berättelse om Trinity soundsystem”. Redan 2001 föddes idén att dokumentera svenskt reggae. Efter otaliga försök att hitta några som ville ställa upp, stötte han tillslut på Stockholmskvintetten Trinity Soundsystem på en spelning vid slakthusområdet. Sound systemkulturen kommer från Jamaica och består av ett ljudsystem med en grupp dj´s som toastar och peppar publiken.

Fotoboken visar upp de fyra medlemmarna Daddy Boastin, Ike, Fabulos och Dj Flars i deras något annorlunda vardag som en turnerande reggaeakt. Rastakulturen och i synnerhet rastafarireligionen har länge fascinerat fotografen, det började redan under 1980-talet då Kalles far fotografen Göran Assbring avled under Eritreanska inbördeskriget under en reportageresa. Rastafarireligionens frälsare är Haile Selassie och härstammar från Etiopen som indirekt var ena delen i kriget.

Genom ett garage i närheten av Södra latin tar vi oss via diverse bilskrot och nerklottrade portar till fotostudion där boken har arbetats fram.

Vad är detta?
- En fotobaserad bok med text. Ett porträtt av reggae som subkultur. Trinity soundsystem är ett nav i denna subkultur i Sverige. De är de äldsta och härstammar till stora delar från Karibien och har levt där innan de kom hit och fortsatt spela här.

I och med samarbetet med Nils Åkesson som bidragit med texten i boken, delades materialet upp så att varje person har sitt eget kapitel, där medlemmarna några av dem föräldrar följs såväl i vardagen, som till munhuggande på scen. Boken bjuder även på några inslag av reportagekaraktär där vi får följa med dem på en rad spelningar i Tyskland men även på en bisarr raggarträff i Västerås.

Med tanke på att reaggekulturen ofta starkt förknippas med marijuana, har du några moraliska betänkligheter med att lyfta den delen av reggaekulturen?

– Både ja och nej, bilderna i boken beskriver medlemmarnas vardag under en längre tid, och det röks det en hel del, men det är definitivt ingen glamorös bild jag ger. Det är i slutändan upp till betraktaren att avgöra detta. Boken berättar både fram - och baksidan av ett liv i ett sound system.

Vad händer i framtiden?
På bokmässan i september blir det ett föredrag och eventuellt en utställning från min sida. Vid sidan av vanliga kommersiella fotojobb, behöver jag en ventil. Kanske dyker jag ner i en annan subkultur? Nyfikenhet är det som driver mig. Varför väljer människor att viga sina liv åt en speciell subkultur?

Text: Daniel Robertsson
Länk: www.assbring.se
Tidigare publicerad i Situation Stockholm maj 2007

Dexter jones circus orchestra ”Side by side” ***

Med minst tjugo strängar rider denna rockcirkus in i min hjärna. Förkärleken till sträng instrument slutar titt och tätt för framåt lutat, i synnerhet när distpedalerna är inställda på max. Så är dock inte fallet denna gång, orkestern visar på stor precision och lunkar på i ett trivsamt tempo. Men vem vill egentligen ha ett hemtrevligt rockband i stereon?

Måhända fattar jag trögt, men den nerv som de tre elgitarrerna gång på gång bygger upp är dynamisk och kittlande, men varför inte vräka på mera? Att konstellation har sina rötter i de norrländska tallskogarna förvånar med andra ord föga. Soundet känns igen från 1000 $ playboys och Lars Bygdens soloutflykter, och visst är det kompetent framfört, men lite extra krydda frenesi skulle inte skada.

I conceptual ways vältras vi runt i en lyrik som spyr galla över ljudföroreningar på de reklamfinansierade radiostationerna, och ur den synvinkeln välkomnar jag snarast att Dexter Jones sprider sitt virus i etern.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: ***
Länk: www.fuzzoramarecords.com
myspace.com/dexterjonescircusorchestra

Pepping Tom S/T ***

Vägen till denna debut har tagit tid och väntan har inte varit förgäves den saken är helt klar redan efter en enda lyssning. Att envåldshärskaren Mike Patton har tagit in en hel drös gäster i kullisserna är ingen underdrift . Tanken att både storheter som Norah Jones och Massive Attack samsa med Amon Tobin och Odd Nosdam är spännande.

I inledande ”Five seconds” vräks vi ut i en virvelvind med Odd Nosdam som för tankarna till ett tvetydligt Disneyland med massor av onda clowner. Men också sköna eftertänksamma partier som för tankarna till filmen ”Collateral” där Jamie Foxx glider runt i pampigt ett Los Angeles. Resultatet är dock förvånansvärt spikrakt, dynamiken i såväl samplingar som rösten är nog avvägt, kanske till och med för lågmält på sina ställen.

Med hjälp av Kid Koala levereras en suggestiv soppa i ”Celebrity death match” med såväl funk som nittiotals elektronika där munhuggandet för tankarna till en filmisk fiskgryta av dels sylvassa gitarrer, gigantisk trummor och massor av skönt dj-ande.

I ”Caipirinha” glider brasilianska Bebel Gilberto in med en bossanova dräkt och förför lyssnaren med en bombastisk tango. Kyrkorgeln som Patton ofta tar till gör att min tankar vandrar iväg till en redig vägkrog fylld av vitabönor och fläsk.

Sammanfattningsvis håller denna skiva ihop mycket p.g.a. av den strama produktionen och arrangemangen som fokuserar på sången och låter övriga instrument backa upp MR Patton snarare än att briljera. Detta är befriande och det märks att den vokala betoningen gör att magin finns där hur mycket jag än dissekerar detta verk.

Betyg: 4 av 5
Länkar: http://www.ipecac.com/
www.myspace.com/peepingtomispatton

Biografi
Hittade ett skönt citat ur Andreas Hanséns Tomahawk recension på revolver.nu
”Dessutom driver han numera sin egen etikett Ipecac Recordings, där band som kultförklarade stökrockarna Melvins numera fått fullständigt fritt spelrum att hitta på vad fan de vill. Bara det är en kulturåtgärd som borde belönas med någon form av Nobelpris”.

Peeping Tom, ett band som enligt Patton själv skall vara betydligt mer mainstream än Fantômas och Mr. Bungle.

Månegarm – Vargstenen

Någonstans i den fornnordiska mytologin vandrar dessa vikingaskallar omkring i trakterna av Riala. Med facklorna fortfarande i högsta hugg och med siktet inställt på rejäla krus mjöd envisas bandet gång efter gång att fylla glasen med lägereldsmetall. Där trilskas fioler tillsammans med traditionella elgitarrer helt utan hämningar.

Trots gedigen historia inom vikingametallen lyckas tyvärr denna stridstropp extremt sällan få ordning på melodi och lyrik. I ledmotivet Vargstenen dyker en irriterande blockflöjt upp och spränger magin. Med öppna armar tar jag mig an bandets modiga stil att mixtra med såväl folkmusik som metal. Men denna gång saknas tyvärr en stark producenthand som jag vet kan få ordning på denna virvelvind.

Text: Daniel Robertsson

Betyg: 2 av 5

Länk: myspace.com/manegarm

Lake Of tears – Moons and mushrooms

Lake of tears inhalerar här en rad magiska svampar som lär vara hämtade från självaste David Gilmores (Pink Floyd) trädgård. Att bandet har sina rötter inom svartrocken råder inget tvivel om, basspelet påminner en aning av den uppsjö band våra grannar i öst ständigt producerar.

Stundtals träffar bandet rätt med deras uppkäftiga neonmetall som i höjdpunkten ”You better breathe while there´s still time”, där min magtrakt träffas av en meteor som väl samspelar tillsammans med skivomslagets estetik. Trist nog lullar det i mellan varven på lite väl ofta på tomgång utan någon tydlig riktning. Höj tempot nästgång förgudskull!

Betyg: 3 av 5
Text: Daniel Robertsson

Länk: www.myspace.com/thelakeoftears

IV Theives - If we can´t escape my pretty

Historien om förgrundsgestalten Nic Armstrongs avancemang till skivkontraktet lär enligt obekräftade uppgifter startat från en recension i modeblaskan Dazed And Confused, som flickvännen påpassligt försåg med en demo. Ifall det i den riktiga världen utanför skivbolagsbiografier är så enkelt, låter jag vara osagt, men jag förstår varför de nappade.

Redan på förra årets smygstart med EP'n "Day is a downer" kunde man ana en svulstig gitarrpop som lutade sig mycket mot sång och gitarrdueller i värsta Cooper Temple Clausle- andan. Utan förbehåll överraskas jag inte heller när Noel Gallagher öser superlativ för Nottingham-kvartetten. Ifall jag även påstår att bandet hittat sitt sound någonstans i korsningen mellan Hurricane # 1 och Paul Weller - förstår ni vart det barkar.

Till en början svävar jag på moln och börjar hysteriskt sjunga med så att folk i parken på väg till kontoret vänder sig om och fnyser åt mig. När den inledande entusiasmen lägger sig målar fyramannabandet upp en påtaglig powerpop som doftar tidlöst gitarrskrammel. Oförargligt, men ändå hemtrevligt. IV Thieves har en styrka att snickra ihop låtar och fungerar habilt trots sin oförargliga aura. Det trista med debutalbumet är dock att det inte fyller upp rummet hur mycket jag än vrider upp volymen. I och för sig är det skönt med melodier som inte kräver för mycket uppmärksamhet, men jag vill bli berörd.

Textmässigt finns de vanliga kärleksbekymren med som i "Take this heart" och "Die in love". Visserligen tuffar de på, men tyvärr saknas den lilla extra gnistan och tyvärr lyfter de lite för sällan för att bli en riktig fullträff. Bluestolvan "Have Pity" skiner dock upp, och molnen på pop-himlen skingrar sig. Plötsligt passar alla beståndsdelar som jag lite för ofta saknat innan. Även den inledande singeln "You can´t love what you don´t understand" och även "The Sound and the fury" bländar mig med brillianta melodikrumbukter som slutligen får mitt svaga hjärta att ändå längta till nästa skiva.

You just a child on your one
and don´t you wonder around all alone
to catch a death fight in the unknown
there´s nobody out there

Betyg: 3 av 5
Text: Daniel Robertsson
Länk: myspace.com/ivthieves
Texten tidigare publicerad på
www.revolver.nu

Dj-set Club Distrotion 5 april

Hade det exclusiva nöjet att slänga käft med club distrotion fansen i påskas och gav dem denna hitkavalkad. Är sugen på mer dj-set så säg till så kanske vi kan boka en uppföljning?

Dj-set Club Distrotion 5 april av danielfrilans (Situation Stockholm, Rockharder)
Leeches - Sparzanza

Dirty Deeds Done Dirt Cheap - AC/DC

Such Is Life - Alabama Thunderpussy

Lickin' - The Black Crowes

Stop - Black Rebel Motorcycle Club

Heresy - Nine Inch Nails

Daddy Can Dance - Captain Murphy

First Date (Us Radio Edit) - Danko Jones

Collision - Faith No More

Dirty Black Summer – Danzig

Killer Bees - The Datsuns

The Twist - Fingerspitzengefühl

Holiday In Cambodia - Dead Kennedys

On The Way - Dinosaur Jr

The Rock & Soul Fever – Dollhouse

Take It Off - The Donnas

Bag It Up - The Mighty Roars

Born A Legend - Dozer

I Want You So Hard (Boy's Bad News) - Eagles Of Death Metal

Someone New - El Caco

Black Stars - Enter The Hunt

Revel In Flesh - Entombed

Get Out - Faith No More

The Twist - Fingerspitzengefühl

Ten cent dynamite - Five Horse Johnson

Reversed - Gluecifer

Million Ways (Spanish Version) - Harms Way

Hatebreed - Supremacy

99 - The Haunted

Delial - Aereogramme / Isis

FOR WE ARE DEAD - JR EWING

Black Book Lodge - Gluecifer

Go With The Flow - Queens Of The Stone Age

Bos - Just D & Clawfinger

Charmer - Kings Of Leon

Boots (Original Melody) - Lee Hazlewood

La Espada En La Piedra - Los Natas

Viscera eyes - The Mars Volta

The Talking Horse - Melvins

Muffin Man - The Mighty Roars

Against The 70's - Mike Watt

Señor Peligro - Ministry

So High, So Low - Mondo Generator

The Right Stuff - Monster Magnet

Parasite - Mustach

Mechanisms Of Stands Still - Neaera

Black Hate - Necrophobic

The Hand That Feeds - Nine Inch Nails

Rape Me - Nirvana

Walk in the park - Order of isaz

[Be My TV] - Peace, Love & Pitbulls

Shoot Speed/Kill Light - Primal Scream

Shake Your Blood - Probot

If Only - Queens Of The Stone Age

Back - Raised Fist

2:13 - Revolution Riot

So Dressed Up - Sator

Hat, klass och rang - Skitsystem

Before I Forget - Slipknot

100% - Sonic Youth

It Ain'T Free (Living In A Bubble) - The Soundtrack Of Our Lives

Leeches - Sparzanza

Children shouldn´t play with dead things - Sparzansa

From Dusk Till Doom - Stonegard

Abused by abused - The Thermal Detonators

Pick It Up - Thunder Express

Point And Click - Tomahawk

Blood Witch - Melvins

Burial Waters, Deepsome Graves - Torchbearer

Age of pamparius - Turbonegro

Giles - Unearth

No One - Unsane

Keep Fishin – Weezer

Closer - Nine Inch Nails

Hurt - Johnny Cash

Hung My Head - Johnny Cash

I Never Picked Cotton - Johnny Cash

Jackson - Johnny Cash & June Carter

p.s låtordningen är inte riktikgt rätt men men någon som minns bättre hör gärna av er.

Sahara Hotnights ”Kiss & Tell”

Kitschigt högklackad 80-tals rock möter mina öron och definitivt ett moget sound sprider ut sig under den knappa 35 minuter som dessa brudar bjuder upp till dans. Att The Runaways och The Faces gjort intryck på denna norrländska kvintett under denna resa kan jag inte helt bortse ifrån, och det är kul och intressant till en viss utsträckning. Känner mig en aning schizofrent inställd till albumet, som dels är mycket kompetent framfört och inte minst har en hög lägsta nivå av 3 minuters stänkare.

Tyvärr lyser bandets hits med sin frånvaro och jag tror att det kan sätta krokben för den oinvigde, men för de redan vunna fansen kommer detta utan tvivel vara det bästa som släppts hittills. Därför är jag inte lika övertygad om att den kommande utlandslanseringen kommer gå lika smidigt som i norden. Avslutningsvis utgår en extra eloge till bassisten Johanna som helt klart genomgående svänger loss ordentligt med sin Fender och får mig att vicka på höfterna och böja på nacken och utbrista ”Go, Go, Go, Girls”.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 3 av 5
Länk: www.myspace.com/saharahotnights
Releasedatum: 2004 05 19

Isis + Aereogramme – In the fishtank 14

Kort och gott går "In the fishtank"-serien ut på följande: Flamländska musikdistributören Konkurrent bjuder in band de hedrar, som är på turné i eller runtomkring hemlandet, stänger in dem i en studio i två dygn och ger ut alstret på skiva. Modellen har låtit artisterna tjänstgöra kvickt och nydanande. Tidigare band som figurerat i följetongen är bland andra Nomeansno, Sonic Youth, Tortoise och Jaga Jazzist.

På knappa 25 min blandar Los Angeles kvintetten Isis och Glasgow kvartetten Aereogramme sina kloka hjärnor ihop i tre splitter nya epos som svävar fram som inuti ett akvarium. Att båda banden härstammar ifrån gitarrbaserad metall är ingen nyhet, men att de här svävar fram som om de vore uppfyllda av naturkrafter är minst sagt spännande. Parallellerna till Björks ”Medùlla” är närvarande med låtarnas diffusa framtoning som på dunkla ljudmoln levereras gång efter gång en snöklädd urkraft. Detta utan att för den delen tappa varken fokus eller riktning. Att konstellation samspelar är det ingen tvekan om, men om jag skall ha några invändningar på denna trespårs historia så spretar väl spåret ”Delial” en aning ut från inledande ångestattacken ”Low tide” och avslutande seglatsen ”Stolen”.

Detta är på flera sätt en bra öppning för alla er som missat Isis och är lite nyfikna på vad det kan snickrar ihop för spöklika epos. Samlingsverket synkroniserar två intressanta band som så många gånger tidigare i denna serie som håller ledord som nyfikenhet och glädje i framkant. Även fast höstdimmorna ligger täta på denna fisketur, så råder det inget tvivel om att jag ser fram emot att fiska upp nr 15 med stor entusiasm.

Länk: http://www.konkurrent.nl/
Isis: www.sgnl05.com
www.aereogramme.co.uk
Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5

Tidigare publicerad på www.revolver.nu

Watain – Sworn to the dark

Bortanför liksminket och blodplasman finns en rabiat extremism och en total lydnad inför den hornbeprydde idolen, som man på inga sätt finner hos de regionala helgsatanisterna. Bandet tjänar Djävulen och förkunnar hans glosor lika entusiastiskt som en troende från Livet ord. Men den grundläggande skillnaden är att stockholmarna gör det så trovärdig skrämmande, att jag för en gångs skull baxnar av avund. Texterna är allt annat än det sedvanliga black metall-sörjan om Den onde, och det känns att rejält med tid har lagts ner på lyriken av dessa salvor.

Medan debutplattan höll sig inom gränserna för den underjordiska scenen med en relativt råbarkad produktion lämnar tredje skivan "Sworn to the dark" den upptrampade stigen och hittar en alldeles egen plogfåra på den vänstra handens väg. På avslutande stycket Stellavore förkunnas de onda psalmerna med sådan inlevelse att jag med stor omsorg blir totalt hjärndöd av den sylvassa ljudbilden. Faktum är att inget kristet band i världen skulle kunna krossa mitt inneröra med sådan styrka som Watain just nu. Avspisas med andra ord i lagom doser och rekommenderas inte för lättskrämda individer.

Text: Daniel Robertsson

Betyg: 4 av 5

Länk: www.templeofwatain.com

Sällskapet

Långt borta ifrån Skebokvarnsvägen vandrar Joakim Thåström vidare med musikvännerna Pelle Ossler och Niklas Hellberg. Under tre års tid har trion gnolat ihop denna debutskiva som bjuder på oändliga mollackord. På ett tungsint och skevt sett gnisslar detta lokomotiv fram från ett becksvart Sverige i Järnstaden med sång av Nina Ramsby, ända fram till slutstationen vid Berlins Hauptbahnhof.

Som många gånger tidigare är ångesten och vemodet intakt, fast denna gång är kompet avskalat och utgörs till stora delar enbart av gitarr och ett ensligt piano. Det är inte på något sätt allsångsvänligt och passar som handen i handsken som ljudsättning för en Värmlandsdimma, det är nämligen i Karlstad stora delar av skivan är inspelad.

Det är nästa som om musiksamarbetet mellan huvudpersonerna gått ut på att klämma fram de mest tungsinta melodierna, vilket på intet sätt skall förväxlas med bristande kvalité. Att Thåström lämnar stor plats för sina medmusikanter råder det inget som helst tvivel då hans röst används genomgripande sparsmakat. Och slutligen, dramatiken i dessa sånger är inget annat än rostigt imponerande.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5
Länk: myspace.com/sallskapet

Tidigare publicerad i Situation Stockholm April 2007

Kasabian – Empire

Kommer ni ihåg första gångerna då nackhåren reste på väg hem från skivbutiken? Okej tiderna förändras medtanke på musikdistributionen, men känsla sitter ändå kvar när marken under än blev fjäderlätt. Instinkten att det som snurrar runt i öronen är riktigt stort kan ta sin tid att hitta fram. När en vän till mig pillade in ett spår från ”Empire” på en mixskiva strax efter nyår var jag verkligen på min vakt.

Tidigare erfarenhet av bandet var den tre år gamla singeln Processed Beats som verkligen inte gav mig något att bita i, lite så där små trist faktiskt. Vid först anblicken av senaste alstret blir jag inte bara kluven utan även förvirrad av bandets kostym som tycks bestå av en svettig Silverbullitkeps, en Primal scream t-shirt och inte minst något slags tajta kakifärgade Blur byxor. Ja ni förstår, jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rapa influenser men det är totalt poänglöst.

Den något splittrade bilden blir successivt vackrare och vackrare om än inte så spännande men ändå intressant. Att första riktiga mötet var ”Stuntman” från skivan lockade efter mera och efter dagar i öronen kan jag konstatera att popkostymen är inte bara figursydd utan även galant och väldigt underskattad. Kasabian överträffar inte bara sig själva på den odyssé genom pophistorien utan även mina förutfattade meningar ställs hela tiden på prov och visar sig vara helt totalt fel.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5
Länk: www.kasabian.com

Sparzanza – Banisher of the light

Som från en blixt från en klar himmel landade debutskivan ”Into the sewers” rakt in i mitt hjärta. Omslagets serietidningsestetik och den lekfulla lyriken pumpade venerna full av adrenalin, när nu uppföljaren landar in i öronen är förväntningarna en aning uppskruvade. Med kedjor och metallic blå belysning förmedlar bandet en känsla som är tänkt att för tankarna till en ruffig actionfilm i garagemiljö. Men resultatet blir snarare kvinnofängelse-ironiskt - sådär lite stelt och torftigt.

När diselmotorerna går på alla cylindrar låter det dock fantastiskt och det gör det inledningsvis med yxiga riff i pärlor som Going down och svängiga Chasing the dragon. Trist nog är det på tok för stelt i långa stunder och större delen av låtarna känns som huggna i sten. När Sparzanza skall leka pretentiösa blir resultatet tyvärr segt som cement, större lass av lekfullheten önskas omgående.

Text: Daniel Robertsson

Betyg: 4 av 5

Länk: http://www.sparzanza.com/

Black belt – Two minutes to midnight

Beväpnade med kongas och otaliga gitarreffekter från sent sexttiotal svävar Black belt runt någonstans ute på europavägarna. Inspirationskällorna är lika svartvita som Black rebel motorcycle clubs skinnjackorna men andas även en nypa The Who i botten. Att bandet dessutom är kläda i svartvitt på innekonvolutet förstärker bilden av att denna högljudda trio inte tvekar att trycka distpedalerna i botten. Bandet har även en förkärlek till tidig sjuttiotalspsykedelia vilket eldar på soundet och känns betryggande.

Efter otaliga lyssningar sprider sig känsla av att resan går från östkust till västkust, med en rad stopp i den amerikanska rockhistorien utan att för den delen gör avkall på spralliga upptåg. Fingerfärdigheten längs gitarrhalsarna är noga konstruerade att samspela med de vokala duellerna som ständigt avlöser varandra i denna virvelvind av rock´n`roll drömmar. I Jethro tull osande Cigarette dras tempot ner och känslan att befinna sig på bönpallen i kultfilmen Easy Rider från 1969 känns otäckt nära. Utan förevändningar är detta en skiva som lyckas återskapa rock ´n´ roll historien utan att för den delen upprepa den, bra kämpat!

Text: Daniel Robertsson

Betyg: 3 av 5

Tidigare publicerad feb 2007 i Situation Stockholm

Pain of Salvation – Scarsick

Med ett finger i varje hörn av hårdrocksvärlden presenterar sig denna konstellation som ytterst kompetenta i att dels hantera sina instrument och dels våga vara genre överskridande. Fast det är klart att i en sekunden rappa som Zak Tell i Clawfinger och sedan övergå till falsettskrik på bästa Joey Tempest maner har sina sidor. Med tanke på gruppens hantverkskicklighet lyckas de övertyga mig att det går onekligen att komponera bra power metall.

Att bandet väljer zig zag stigen mellan högt och lågt är lynnigt men skapar också en nyfikenhet som ständigt får mig att undra vad som döljer sig bakom nästa kurva. Kvartetten håller sig nästan alltid på vägen förutom i disco pastischen ”Disco queen” där buskis skämten haglar fram ur högtalarna. Men med stort mod och vitalitet kan de nå höga höjder det är jag ogenerat övertygad om.

Text: Daniel Robertsson

Tidigare publicerad i Jan 2007 Situation Stockholm nr 116

Betyg: 3 av 5

Johanna Sällström är död

Vilket förlust, denna brilianta skådespelerska har gått ur tiden. Vila i frid - Johanna. Träffade hennes bror sommaren 2005, skickar min kondoleanser till honom och övriga familjen.

Från Aftonbladet
Skådespelerskan avled i sitt hem i dag onsdag 14 feb 2007. Skådespelerskan Johanna Sällström, 32, hittades i natt död hemma i sin lägenhet i Malmö. Polisen bröt sig in i lägenheten efter att släktingar slagit larm. Polisen misstänker inte brott.

Från SVD

Det var med stor sorg och bestörtning vi i morse nåddes av beskedet att Johanna Sällström hade avlidit. För oss som har arbetat länge med henne i Wallanderteamet är det en förlust som går långt utöver en yrkesmässig relation. Johanna var en lika fantastisk människa som skådespelerska. Vi känner djupt med hennes dotter och övriga familj, säger Lars Weiss, styrelseordförande för Yellow Bird films, som producerar Wallander-filmerna, i ett uttalande till TT Spektra.

I etern kl 19 med massa Thrash

TRASH METAL SPECIAL

Daniel från www.rockharder.com bjuder tisdagen den 13 feb på www.radiovos.se kl 19-22"rens". Nytt som gammalt känt som okänt.

Alltså inte något illaluktande fiskrens utan nyfångad snabb, agressiv metall alltifrån Svenska flaggskepp som Raise Hell, At the gates till Dansk nubbe som Hatesphere, Mnemic till Amerikanska storheter som Nuclear Assult, Slayer och Vio-Lence.

Med i studion kommer även Fredrik Lundqvist och Calle Sjöström från Stockholms Trash bandet Talion att närvara och lära oss allt om Trash Metal.

http://listen.to/talion

www.myspace.com/talionthrash

Don't dare to miss this!

Stay True - Stay Metal

Firren och Daniel

Sherrybaby

Med ett tungt drogrelaterat förflutet stiger Sherry Swanson ut i friheten efter ett treårigt fängelsestraff. Att börja på nytt utanför murarna visar sig vara betydligt tyngre än hon någonsin förmodat. Hennes stora dröm att få tillbaka vårdnaden om dottern Alexis och för först gången ta ansvar som mamma är betydligt tuffare än hon först vill inse.

Livet som före detta narkoman med en villkorlig frigivning ställer Sherry inför stora utmaningar. Inte nog med att övervakaren Hernandez har lågt förtroende för henne, dessutom är vägen tillbaka som förälder minst sagt mödosam. Drifterna för att återigen försvinna in i drogdimman ligger alltid nära tillhands.

En kvinnas kraftmätning att övergå till ett normalt liv skildras på ett behagligt och trovärdigt sätt i detta drama. Likheterna med Nicole Kassells The Woodsman som dök upp på filmfestivalen år 2004 är flera. Att rikta blicken mot en före detta intern är intressant på fler sätt, dels slipper vi stickspår som inte följs upp, dels känns det i biofåtöljen som om vi kommer nära Sherry. Motgångarna och de få medgångarna gör att dottern Alexis tvetydiga inställning förstärks. Rollen som mamma blir tyngre och tyngre för Sherry som lockas in i sitt dunkla förflutna. Maggie Gyllenhaals skådespel i rollen som Sherry Swanson är storartad och tillhör en av få personporträtt som verkligen tar sig tid att sjunka in.

USA 2006

Regi: Laurie Collyer

I rollerna: Maggie Gyllenhaal, Brad William Henke, Danny Trejo m.fl.
Längd: 1:36

Premiär: 9 feb 2007

Betyg: 3/5
Länk: www.nonstopentertainment.com

www.imdb.com

American Hardcore

There is no shortage of people out telling you to get high. In every kind of music there were people supporting drugs. Kids were looking for something else.

På detta sätt inleder hardcorelegenden Ian MacKaye från kultbandet Minor Threat sin förklaring om den ungdomsrevolt som startade i södra Kaliforniens förorter runt 1980. Även på flera platser runt om i USA växte sjuttiotalspunken ut i denna genre som verkligen inte var någon rumsren stil.

Stilbildande band som Black Flag, Bad Brains och inte minst Minor Threat återfinns i denna dokumentär som, efter Steven Blushs bok American Hardcore; A tribal history, utgör manuset till denna stenhårda resa tillbaka i tiden. Filmskaparna Paul Rachman och Steven Blush reser landet runt för att intervjua ett stort antal eldsjälar som under några år bokstavligen visade fingret åt etablissemanget. Missnöjet mot den etablerade radion var även det ett skäl till att spela så fort och högt som möjligt. Till skillnad från dagens MTV-anpassade punkband var inte syftet för undergroundrörelsen att höras i radio och de ville inte beblandas med rockstjärnor som exempelvis Fleetwood Mac.

Filmen klistrar mig till en början i fåtöljen med ett gediget hantverk som noggrant låter en massa hardcore- och punkikoner berätta sina minnen från denna svunna epok. Efter cirka en timme blir det dock korvstoppning och filmarnas egen agenda lyser sakta fram och skaver sönder denna, för många livsavgörande, stil som fortfarande influerar musiker jorden runt. Arkivmaterialet är begränsat men de få risiga klippen som används bidrar dock till att öka intresset för denna osannolika dokumentation av en genre som varit så gott som osynlig fram tills nu. Flera av de medverkande i filmen har inte tidigare synts i några dokumentärer vilket ger filmen en originell ton och oavsett längden på filmen är detta en unik samling intervjuer. För alla punkare av idag så är detta ett måste i samtida musikhistoria. Våga se!

USA 2006

Regi: Paul Rachman

I rollerna: Henry Rollins, Ian Mackay, Kevin Second och Moby m.fl.
Längd: 1:36

Betyg: 4/5
Länk: www.imdb.com

Texten tidigare publicerad i 26 november 2006 på: www.labyrint.nu

Marie Antoinette

Marie Antoinette (Kirsten Dunst) blir vid fjorton års ålder bortgift med den franske prinsen Ludvig XVI (Jason Schwartzman). Hennes färd från tryggheten i det österrikiska kungahuset blir en hård resa när hon skall tränas till att en dag bli drottning. Den förhårdnade utrikespolitiken länderna emellan ökar trycket på att paret skaffar sig en arvinge. Maries värld i det enorma franska kungariket påminner då och då lite om mångmiljonären Paris Hilton liv med en söt hundvalp vid sin sida.

Sofia Coppola, som fått idel beröm för sin mångfacetterade tolkning av Japan i Lost in translation, har med andra ord en hel del att leva upp till. Att beskriva utanförskap är inte det lättaste, i synnerhet inte ifall vardagen bjuder på en uppsjö av lyx. Under långa stunder funderar jag på hur Coppola skall ro hem detta upptåg av oändliga klädbyten och delikata middagar. För filmen kretsar trots allt kring ett antal kungliga tillkortakommanden och till slut infinner sig ett behagligt lugn i filmen, som rullar på i ett behagligt tempo. Åren går och pressen på en tronarvinge växer allt starkare. Marie bryter friskt mot de allmänna normerna inom kungahuset på ett postfeministiskt vis. Allt detta ackompanjeras av en uppsjö åttitalspost-punk som till exempel Siouxsie & the Banshees men även de unga svenskarna i The Radio Dept. dyker upp i ljudkulisserna.

Filmen växer och växer så som Maries självförtroende. På ett å ena sidan storslaget, på ett å andra sidan minimalistiskt sätt lyckas historien runt den omdiskuterade franska drottningen behålla sin röda tråd. Med intimt foto av Lance Acord (Adaptation) bibehålls fokus på Marie trots intrigens stickspår från omvärlden. Att dessutom den svenska greven Hans Axel von Fersen (Jamie Dornan) bidrar till att krydda intrigen och bättra på vår nationalkänsla, gör detta utan tvekan till en av årets mest intressanta filmer tillsammans med Babel.

USA 2006

Regi: Sofia Coppola

I rollerna: Kirsten Dunst, Judy Davis och Steve Coogan m.fl.

Längd: 2:03

Premiär: 17 nov ´06

Betyg: 5 av 5

Texten tidigare publicerad på www.labyrint.nu

Tusenbröder - Återkomsten

Man kan kanske säga att jag förtjänade det, att jag hade samlat ihop till det. Det är vad man kan räkna med när man rör om i människors liv, så som jag har gjort.

I tredje delen i historien om Hoffa (Ola Rapace) fortsätter livet på landsflykt i Estland - vilket bäddar för hemlängtan. Tv-serien som jag verkligen tog till mitt hjärta och som levererade ett samtidsdrama med oändlig passion, avslutas i denna bioversion och trots att idén är lysande så når detta tyvärr inte upp till de toppnivåer som förväntningarna var inställda på.

Trots att detta drama avslutas i en irrfärd av brutna löften, falska pass och sirener, lämnas jag en aning tomhänt med ett manus som tar så stora genvägar för att nå sitt mål, att de formidabelt brillianta skådespelarinsatserna blir en aning diffusa.

Petter (Jakob Eklund) som den kristna psykopaten sänder kalla kårar utmed min rygg. Allan Svensson, som ett riktigt råskinn till tivoliägare, som brutalt lyckas mörda Hoffas nyvunna estniska flyktkamrat med ett fälgkors med så stor inlevelse att jag baxnar i biofåtöljen.

Denna tredje del är verkligen en odyssé av birollernas afton där vi får återse vapendragaren Hamid (Danilo Bejarano). Att följa familjens längtan efter den försvunna fadern, är både gripande och trovärdigt. Trots handlingens bristfällighet, fastnar Ola Rapace rolltolkning av Hoffa på näthinnan och jag längtar genast efter mer, gärna tillbaka till tv-soffan där allt känns bekant. Inte för att bioformatet är någon nackdel, men att avsluta denna tv-serie på bio kunde ha blivit snäppet bättre.

Utvecklingen mellan första och andra säsongen skapade ett större djup och karaktärerna blev ännu mera mänskliga, tyvärr lyckas inte regissören Lejonborg infria denna tradition i denna avslutande del. Jag vill ändå understryka att detta är helt klart det bästa som visats hittills i år i skörden av svenska premiärer.

För att vara en förrymd fånge, misstänkt mördare och antagligen död så kände jag mig rätt lugn.

Text: Daniel Robertsson
Regi: Erik Lejonborg
I rollerna: Ola Rapace, Anja Lundqvist och Magnus Krepper
Längd: 97 min
Betyg: 3 av 5

Texten först publicerad april 06 på:
www.labyrint.nu

Fingerspitzengefühl – Happy Doomsday

Likt en tromb vanhelgar sångaren och bassisten Jesper Skarin vinterluften med sina underhuggare i Fingerspitzengefühl. Två år efter självbetitlade debutalbumet oxiderar denna uppföljare i hamn med ett mera nautisk tonläge. Både estetiken och stränginstrumenten inhalerar Östersjön under oräkneliga distansminuter och uppnår klimax i sjuminuters psalmen Kursk.

Kompositionerna påminner om en fullskalig symfoniorkester i långa stunder med sitt svullna uttryckssätt och lämnar ta-me-fan ingen oberörd. Intrigen och tonen återges med stor precision där känslan infaller att alla bör få julklappar på julen. Rekommenderas.

Text: Daniel Robertsson
Bolag: Kooljunk Communications

Betyg: 7 av 10

Texten först publicerad i Situation Stockholm Nr 113, 2006 sedan omarbetad version i Denimzine nr 12, 2006

Bloc Party - A weekend in the city (Witchita)

“Silver slugs lined up like bullets, rolled up twenties they disappear, you make my tounge loose”

Den föraktfulla uppföljaren är äntligen här för att kicka igång det nya året. Gissa om jag har lyssnat, vridit och vänt på detta album nr två från denna Londonkvartett? Likt en svetslåga har jag utmanat öronen i ett antal dagar nu med dessa 11 låtar i hörlurarna. Allt detta för att omdömet skall bli så trovärdigt som möjligt. Inledningsvis bör jag även nämna att jag tillhör skaran som totalt knockades av debutens briljans, trots att även den har sina småtrista passager.

”East London is a vampire that sucks the joy right out of me”

Med dessa rader levererar Kele Okereke sina mardrömmar kring hans hemstad i inledande ”Song for clay (disappear here)”. Här möter vi ett stundtals svulstigt Bloc Party som med producenten Jacknife Lee (U2 och Editors) bidragit till att lyfta fram en smygande arenakänsla, utan för den delen gör avkall på bandets integritet. För att återknyta till Christoffer Kittels recension av ”Silent Alarm” känns det även denna gång att mycket av låtarna är som huggna i sten. Att detta blivit bandets kännetäcken känns dock inte lika tungt denna gång för infallen med klockspel, big muff-distade gitarrer, r&b trummor och en närmast psykopatisk bas som duellera med otaliga sångslingor är nästan genomgående fenomenalt.

Betyg: dddd

Länk: www.blocparty.com

Text: Daniel Robertsson

Asta Kask – En för alla ingen för nån

Redan 1978 såddes fröet till vad som senare skulle bli ett av Sveriges mest populära punkgäng. Under en halvtimme dundra återigen trallpunkarna på som om ytterst lite har hänt trots uppdateringar i såväl ljudbild som lyrik. Minnet av ett svunnet åttiotal vid hunddagis i Handen blixtrar förbi på min näthinna. Doften av fimpar och avslagen folköl känns äckligt bekant. För Asta kask tar inga fångar på detta återtåg. På gott och ont slänger de käft med så gott som alla socialgrupper även den europeiska gemenskapen får sig en törn i treackordsstänkaren Européer:

Européer
jävla pack
skicka hem dem
utan snack.
Jaga hem dem
till sin bur
släng tillbax dem över EU: s mur

Trots denna internationella visdom är det dock med hemma-i-köket-realismen som bandet når sitt litterära klimax. Frånsett den flitiga användningen av nödrim som exempelviss snor och bror råder det ett behagligt lugn över hela skivan. Ålder har på så sätt påverkat resultatet för det var faktiskt hela tjugo år sedan förra albumet. En för alla ingen för nån överraskar inte mycket men inte heller lär den göra någon besviken. Slutligen med denna flod av punksmatter önskar jag alla en riktigt god jul för fan.

Text: Daniel Robertsson

Recension publicerad i Situation Stockholm nr 115 dec 2006

Degrell

Intressant filmblogg som bjuder på en uppsjö intressant läsning.

Degrell