“Silver slugs lined up like bullets, rolled up twenties they disappear, you make my tounge loose”
Den föraktfulla uppföljaren är äntligen här för att kicka igång det nya året. Gissa om jag har lyssnat, vridit och vänt på detta album nr två från denna Londonkvartett? Likt en svetslåga har jag utmanat öronen i ett antal dagar nu med dessa 11 låtar i hörlurarna. Allt detta för att omdömet skall bli så trovärdigt som möjligt. Inledningsvis bör jag även nämna att jag tillhör skaran som totalt knockades av debutens briljans, trots att även den har sina småtrista passager.
”East London is a vampire that sucks the joy right out of me”
Med dessa rader levererar Kele Okereke sina mardrömmar kring hans hemstad i inledande ”Song for clay (disappear here)”. Här möter vi ett stundtals svulstigt Bloc Party som med producenten Jacknife Lee (U2 och Editors) bidragit till att lyfta fram en smygande arenakänsla, utan för den delen gör avkall på bandets integritet. För att återknyta till Christoffer Kittels recension av ”Silent Alarm” känns det även denna gång att mycket av låtarna är som huggna i sten. Att detta blivit bandets kännetäcken känns dock inte lika tungt denna gång för infallen med klockspel, big muff-distade gitarrer, r&b trummor och en närmast psykopatisk bas som duellera med otaliga sångslingor är nästan genomgående fenomenalt.
Den föraktfulla uppföljaren är äntligen här för att kicka igång det nya året. Gissa om jag har lyssnat, vridit och vänt på detta album nr två från denna Londonkvartett? Likt en svetslåga har jag utmanat öronen i ett antal dagar nu med dessa 11 låtar i hörlurarna. Allt detta för att omdömet skall bli så trovärdigt som möjligt. Inledningsvis bör jag även nämna att jag tillhör skaran som totalt knockades av debutens briljans, trots att även den har sina småtrista passager.
”East London is a vampire that sucks the joy right out of me”
Med dessa rader levererar Kele Okereke sina mardrömmar kring hans hemstad i inledande ”Song for clay (disappear here)”. Här möter vi ett stundtals svulstigt Bloc Party som med producenten Jacknife Lee (U2 och Editors) bidragit till att lyfta fram en smygande arenakänsla, utan för den delen gör avkall på bandets integritet. För att återknyta till Christoffer Kittels recension av ”Silent Alarm” känns det även denna gång att mycket av låtarna är som huggna i sten. Att detta blivit bandets kännetäcken känns dock inte lika tungt denna gång för infallen med klockspel, big muff-distade gitarrer, r&b trummor och en närmast psykopatisk bas som duellera med otaliga sångslingor är nästan genomgående fenomenalt.
Betyg: dddd
Länk: www.blocparty.com
Text: Daniel Robertsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar