Marie Antoinette

Marie Antoinette (Kirsten Dunst) blir vid fjorton års ålder bortgift med den franske prinsen Ludvig XVI (Jason Schwartzman). Hennes färd från tryggheten i det österrikiska kungahuset blir en hård resa när hon skall tränas till att en dag bli drottning. Den förhårdnade utrikespolitiken länderna emellan ökar trycket på att paret skaffar sig en arvinge. Maries värld i det enorma franska kungariket påminner då och då lite om mångmiljonären Paris Hilton liv med en söt hundvalp vid sin sida.

Sofia Coppola, som fått idel beröm för sin mångfacetterade tolkning av Japan i Lost in translation, har med andra ord en hel del att leva upp till. Att beskriva utanförskap är inte det lättaste, i synnerhet inte ifall vardagen bjuder på en uppsjö av lyx. Under långa stunder funderar jag på hur Coppola skall ro hem detta upptåg av oändliga klädbyten och delikata middagar. För filmen kretsar trots allt kring ett antal kungliga tillkortakommanden och till slut infinner sig ett behagligt lugn i filmen, som rullar på i ett behagligt tempo. Åren går och pressen på en tronarvinge växer allt starkare. Marie bryter friskt mot de allmänna normerna inom kungahuset på ett postfeministiskt vis. Allt detta ackompanjeras av en uppsjö åttitalspost-punk som till exempel Siouxsie & the Banshees men även de unga svenskarna i The Radio Dept. dyker upp i ljudkulisserna.

Filmen växer och växer så som Maries självförtroende. På ett å ena sidan storslaget, på ett å andra sidan minimalistiskt sätt lyckas historien runt den omdiskuterade franska drottningen behålla sin röda tråd. Med intimt foto av Lance Acord (Adaptation) bibehålls fokus på Marie trots intrigens stickspår från omvärlden. Att dessutom den svenska greven Hans Axel von Fersen (Jamie Dornan) bidrar till att krydda intrigen och bättra på vår nationalkänsla, gör detta utan tvekan till en av årets mest intressanta filmer tillsammans med Babel.

USA 2006

Regi: Sofia Coppola

I rollerna: Kirsten Dunst, Judy Davis och Steve Coogan m.fl.

Längd: 2:03

Premiär: 17 nov ´06

Betyg: 5 av 5

Texten tidigare publicerad på www.labyrint.nu

Tusenbröder - Återkomsten

Man kan kanske säga att jag förtjänade det, att jag hade samlat ihop till det. Det är vad man kan räkna med när man rör om i människors liv, så som jag har gjort.

I tredje delen i historien om Hoffa (Ola Rapace) fortsätter livet på landsflykt i Estland - vilket bäddar för hemlängtan. Tv-serien som jag verkligen tog till mitt hjärta och som levererade ett samtidsdrama med oändlig passion, avslutas i denna bioversion och trots att idén är lysande så når detta tyvärr inte upp till de toppnivåer som förväntningarna var inställda på.

Trots att detta drama avslutas i en irrfärd av brutna löften, falska pass och sirener, lämnas jag en aning tomhänt med ett manus som tar så stora genvägar för att nå sitt mål, att de formidabelt brillianta skådespelarinsatserna blir en aning diffusa.

Petter (Jakob Eklund) som den kristna psykopaten sänder kalla kårar utmed min rygg. Allan Svensson, som ett riktigt råskinn till tivoliägare, som brutalt lyckas mörda Hoffas nyvunna estniska flyktkamrat med ett fälgkors med så stor inlevelse att jag baxnar i biofåtöljen.

Denna tredje del är verkligen en odyssé av birollernas afton där vi får återse vapendragaren Hamid (Danilo Bejarano). Att följa familjens längtan efter den försvunna fadern, är både gripande och trovärdigt. Trots handlingens bristfällighet, fastnar Ola Rapace rolltolkning av Hoffa på näthinnan och jag längtar genast efter mer, gärna tillbaka till tv-soffan där allt känns bekant. Inte för att bioformatet är någon nackdel, men att avsluta denna tv-serie på bio kunde ha blivit snäppet bättre.

Utvecklingen mellan första och andra säsongen skapade ett större djup och karaktärerna blev ännu mera mänskliga, tyvärr lyckas inte regissören Lejonborg infria denna tradition i denna avslutande del. Jag vill ändå understryka att detta är helt klart det bästa som visats hittills i år i skörden av svenska premiärer.

För att vara en förrymd fånge, misstänkt mördare och antagligen död så kände jag mig rätt lugn.

Text: Daniel Robertsson
Regi: Erik Lejonborg
I rollerna: Ola Rapace, Anja Lundqvist och Magnus Krepper
Längd: 97 min
Betyg: 3 av 5

Texten först publicerad april 06 på:
www.labyrint.nu

Fingerspitzengefühl – Happy Doomsday

Likt en tromb vanhelgar sångaren och bassisten Jesper Skarin vinterluften med sina underhuggare i Fingerspitzengefühl. Två år efter självbetitlade debutalbumet oxiderar denna uppföljare i hamn med ett mera nautisk tonläge. Både estetiken och stränginstrumenten inhalerar Östersjön under oräkneliga distansminuter och uppnår klimax i sjuminuters psalmen Kursk.

Kompositionerna påminner om en fullskalig symfoniorkester i långa stunder med sitt svullna uttryckssätt och lämnar ta-me-fan ingen oberörd. Intrigen och tonen återges med stor precision där känslan infaller att alla bör få julklappar på julen. Rekommenderas.

Text: Daniel Robertsson
Bolag: Kooljunk Communications

Betyg: 7 av 10

Texten först publicerad i Situation Stockholm Nr 113, 2006 sedan omarbetad version i Denimzine nr 12, 2006

Bloc Party - A weekend in the city (Witchita)

“Silver slugs lined up like bullets, rolled up twenties they disappear, you make my tounge loose”

Den föraktfulla uppföljaren är äntligen här för att kicka igång det nya året. Gissa om jag har lyssnat, vridit och vänt på detta album nr två från denna Londonkvartett? Likt en svetslåga har jag utmanat öronen i ett antal dagar nu med dessa 11 låtar i hörlurarna. Allt detta för att omdömet skall bli så trovärdigt som möjligt. Inledningsvis bör jag även nämna att jag tillhör skaran som totalt knockades av debutens briljans, trots att även den har sina småtrista passager.

”East London is a vampire that sucks the joy right out of me”

Med dessa rader levererar Kele Okereke sina mardrömmar kring hans hemstad i inledande ”Song for clay (disappear here)”. Här möter vi ett stundtals svulstigt Bloc Party som med producenten Jacknife Lee (U2 och Editors) bidragit till att lyfta fram en smygande arenakänsla, utan för den delen gör avkall på bandets integritet. För att återknyta till Christoffer Kittels recension av ”Silent Alarm” känns det även denna gång att mycket av låtarna är som huggna i sten. Att detta blivit bandets kännetäcken känns dock inte lika tungt denna gång för infallen med klockspel, big muff-distade gitarrer, r&b trummor och en närmast psykopatisk bas som duellera med otaliga sångslingor är nästan genomgående fenomenalt.

Betyg: dddd

Länk: www.blocparty.com

Text: Daniel Robertsson

Asta Kask – En för alla ingen för nån

Redan 1978 såddes fröet till vad som senare skulle bli ett av Sveriges mest populära punkgäng. Under en halvtimme dundra återigen trallpunkarna på som om ytterst lite har hänt trots uppdateringar i såväl ljudbild som lyrik. Minnet av ett svunnet åttiotal vid hunddagis i Handen blixtrar förbi på min näthinna. Doften av fimpar och avslagen folköl känns äckligt bekant. För Asta kask tar inga fångar på detta återtåg. På gott och ont slänger de käft med så gott som alla socialgrupper även den europeiska gemenskapen får sig en törn i treackordsstänkaren Européer:

Européer
jävla pack
skicka hem dem
utan snack.
Jaga hem dem
till sin bur
släng tillbax dem över EU: s mur

Trots denna internationella visdom är det dock med hemma-i-köket-realismen som bandet når sitt litterära klimax. Frånsett den flitiga användningen av nödrim som exempelviss snor och bror råder det ett behagligt lugn över hela skivan. Ålder har på så sätt påverkat resultatet för det var faktiskt hela tjugo år sedan förra albumet. En för alla ingen för nån överraskar inte mycket men inte heller lär den göra någon besviken. Slutligen med denna flod av punksmatter önskar jag alla en riktigt god jul för fan.

Text: Daniel Robertsson

Recension publicerad i Situation Stockholm nr 115 dec 2006

Degrell

Intressant filmblogg som bjuder på en uppsjö intressant läsning.

Degrell