Pretentionerna är det definitivt inget fel när album debuterande sångerskan Solkugga dyker ner i sitt synthav. Att den finska operametallen inspirerat skivan är uppenbart men tyvärr fastnar inte den mekaniska ljudbilden på min trumhinna. Folklore doften sprider ut sig över på så gott som samtliga spår med ett vemod som inte skall underskattas.
Efter otaliga lyssningar blir jag inte riktigt klok vad motivet bakom denna pompösa seglats har för slutdestination. Det är nästan som om entonigheten i sångstämmorna om och om igen fastnar i en alltför tapetklistrad risgrynsgröt.
Nu skall ni inte tro att jag totalt avfärdar potentialen för denna kolsvarta korp. För med lite turnerande och en ökad trygghet i de höga registren kommer Solskugga äta vilken idolvinnare som helst tillfrukost. Friskt vågat.
Text: Daniel Robertsson
Publicerad i Situation Stockholm nr 127
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar