Likt Sharon Stones ispik i Basic Instinct tränger The Hives gitarrsträngar in i min ryggrad som en ryggmärgsbedövning denna gång. På något sätt har bandets senaste två album känts föga intressanta, men när öppningsriffet i Tick Tick Boom landar mellan stigbyglar i hörselgångarna känns det onekligen som en välkommen rock ´n roll platta. Att sångaren Pelle Almqvist är en hejare på att gapa vet vi alla, men när han nu levererar den ena vidlyftiga rockpastischen efter den andra lite mera tillbaka lutat, fylls vener av nyfikenhet. Faktum är att inte så värst mycket har hänt sedan förra skivan Tyrannosauras Hives.
Visserligen har bandet använt sig av flertalet producenter och slöjdat världen runt i dussintalet studios, men slutligen är det fem Fagerstasöner och en uppsjö frenesi som är summan av hela kalaset. Det positiva med denna femte tillväxt är att Pelle Almqvist denna gång verkar lita på musikens drivkraft, den bjuder upp till otaliga luftgitarrövningar framför spegeln. Finemang.
Visserligen har bandet använt sig av flertalet producenter och slöjdat världen runt i dussintalet studios, men slutligen är det fem Fagerstasöner och en uppsjö frenesi som är summan av hela kalaset. Det positiva med denna femte tillväxt är att Pelle Almqvist denna gång verkar lita på musikens drivkraft, den bjuder upp till otaliga luftgitarrövningar framför spegeln. Finemang.
Text: Daniel Robertsson
Länk: www.myspace.com/thehives
Publiceras i Situation Stockholm okt 07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar