Med ett finger i varje hörn av hårdrocksvärlden presenterar sig denna konstellation som ytterst kompetenta i att dels hantera sina instrument och dels våga vara genre överskridande. Fast det är klart att i en sekunden rappa som Zak Tell i Clawfinger och sedan övergå till falsettskrik på bästa Joey Tempest maner har sina sidor. Med tanke på gruppens hantverkskicklighet lyckas de övertyga mig att det går onekligen att komponera bra power metall.
Att bandet väljer zig zag stigen mellan högt och lågt är lynnigt men skapar också en nyfikenhet som ständigt får mig att undra vad som döljer sig bakom nästa kurva. Kvartetten håller sig nästan alltid på vägen förutom i disco pastischen ”Disco queen” där buskis skämten haglar fram ur högtalarna. Men med stort mod och vitalitet kan de nå höga höjder det är jag ogenerat övertygad om.
Text: Daniel Robertsson
Tidigare publicerad i Jan 2007 Situation Stockholm nr 116
Betyg: 3 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar