Sällskapet

Långt borta ifrån Skebokvarnsvägen vandrar Joakim Thåström vidare med musikvännerna Pelle Ossler och Niklas Hellberg. Under tre års tid har trion gnolat ihop denna debutskiva som bjuder på oändliga mollackord. På ett tungsint och skevt sett gnisslar detta lokomotiv fram från ett becksvart Sverige i Järnstaden med sång av Nina Ramsby, ända fram till slutstationen vid Berlins Hauptbahnhof.

Som många gånger tidigare är ångesten och vemodet intakt, fast denna gång är kompet avskalat och utgörs till stora delar enbart av gitarr och ett ensligt piano. Det är inte på något sätt allsångsvänligt och passar som handen i handsken som ljudsättning för en Värmlandsdimma, det är nämligen i Karlstad stora delar av skivan är inspelad.

Det är nästa som om musiksamarbetet mellan huvudpersonerna gått ut på att klämma fram de mest tungsinta melodierna, vilket på intet sätt skall förväxlas med bristande kvalité. Att Thåström lämnar stor plats för sina medmusikanter råder det inget som helst tvivel då hans röst används genomgripande sparsmakat. Och slutligen, dramatiken i dessa sånger är inget annat än rostigt imponerande.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5
Länk: myspace.com/sallskapet

Tidigare publicerad i Situation Stockholm April 2007

Kasabian – Empire

Kommer ni ihåg första gångerna då nackhåren reste på väg hem från skivbutiken? Okej tiderna förändras medtanke på musikdistributionen, men känsla sitter ändå kvar när marken under än blev fjäderlätt. Instinkten att det som snurrar runt i öronen är riktigt stort kan ta sin tid att hitta fram. När en vän till mig pillade in ett spår från ”Empire” på en mixskiva strax efter nyår var jag verkligen på min vakt.

Tidigare erfarenhet av bandet var den tre år gamla singeln Processed Beats som verkligen inte gav mig något att bita i, lite så där små trist faktiskt. Vid först anblicken av senaste alstret blir jag inte bara kluven utan även förvirrad av bandets kostym som tycks bestå av en svettig Silverbullitkeps, en Primal scream t-shirt och inte minst något slags tajta kakifärgade Blur byxor. Ja ni förstår, jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rapa influenser men det är totalt poänglöst.

Den något splittrade bilden blir successivt vackrare och vackrare om än inte så spännande men ändå intressant. Att första riktiga mötet var ”Stuntman” från skivan lockade efter mera och efter dagar i öronen kan jag konstatera att popkostymen är inte bara figursydd utan även galant och väldigt underskattad. Kasabian överträffar inte bara sig själva på den odyssé genom pophistorien utan även mina förutfattade meningar ställs hela tiden på prov och visar sig vara helt totalt fel.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5
Länk: www.kasabian.com