fredag, mars 14, 2008

In Flames – A sense of a purpose och Meshuggah – ObZen


Att två av landets tyngsta brigader inom den blytunga metallen stiger upp från sina grottor samtidigt och levererar varsitt album känns ballt. Möjligheten att jämföra dessa två känns långt ifrån naturligt med tanke på deras skilda hjulspår inom svensk metal. In Flames som under snart två decennier ständigt flörtat med mjuka popmelodier tillsammans med snabba och lättviktig riff fortsätter i god anda att utvecklas på denna tolfte giv. Bandets hårt utmejslade ram kryddas skiva efter skiva av minimala avsteg. Gruppens melodier tillsammans med den visuella utstrålningen får mig att då och då att tappa andan och nästan kvävas. Varför då? När mallen för bandets ljudbild är så stram, spelar det ingen roll hur uppfinningsrik tonsättarna är, allt blir en enda salig smet av primalskrik och metallgyttja. Onekligen kompetent men utan fingertoppskänsla.


Meshuggah i gengäld river och frustar som en ilsken flodhäst. Orkestern som aldrig tar den enkla vägen återgår här till ett något rakare låtsnickeri. Tyngden och pondusen som nästan pulvriserar mina hörlurar känns befriande. Bandets vansinniga skinnplågare Thomas Haake utgör hjärtat av denna orkanvind med sitt gitarrliknande trumspel. Avslutande Dancer to a discordant system är ett utmärkt exempel på hur slipstenen skall dras। Luta er tillbaka och njut. Metallvåren är räddad.

Text: Daniel Robertsson
Länk:
http://www.myspace.com/meshuggah
Text: Publiceras i Situation stockholm nr 130