Att två av landets tyngsta brigader inom den blytunga metallen stiger upp från sina grottor samtidigt och levererar varsitt album känns ballt. Möjligheten att jämföra dessa två känns långt ifrån naturligt med tanke på deras skilda hjulspår inom svensk metal. In Flames som under snart två decennier ständigt flörtat med mjuka popmelodier tillsammans med snabba och lättviktig riff fortsätter i god anda att utvecklas på denna tolfte giv. Bandets hårt utmejslade ram kryddas skiva efter skiva av minimala avsteg. Gruppens melodier tillsammans med den visuella utstrålningen får mig att då och då att tappa andan och nästan kvävas. Varför då? När mallen för bandets ljudbild är så stram, spelar det ingen roll hur uppfinningsrik tonsättarna är, allt blir en enda salig smet av primalskrik och metallgyttja. Onekligen kompetent men utan fingertoppskänsla.
Meshuggah i gengäld river och frustar som en ilsken flodhäst. Orkestern som aldrig tar den enkla vägen återgår här till ett något rakare låtsnickeri. Tyngden och pondusen som nästan pulvriserar mina hörlurar känns befriande. Bandets vansinniga skinnplågare Thomas Haake utgör hjärtat av denna orkanvind med sitt gitarrliknande trumspel. Avslutande Dancer to a discordant system är ett utmärkt exempel på hur slipstenen skall dras। Luta er tillbaka och njut. Metallvåren är räddad.
Text: Daniel Robertsson
Länk: http://www.myspace.com/meshuggah
Länk: http://www.myspace.com/meshuggah
2 kommentarer:
Ja, det här är verkligen exempel på två helt olika album - och grupper - som båda ryms under beteckningen svensk metal. Jag har iofs ännu inte hört In Flames fullängdare, bara försmaken i form av EPn The Mirror's Truth.
De kanske inte behöver "jämföras"? För mig är båda dessa band, trots olikheterna, något av det bästa man kan lyssna på just nu!
In Flames nya bjussar på en hel del sköna klassiska Göteborgsdödsriff med så snygga melodier att man häpnar. Ibland blir det kanske lite för mycket skönsång, men samtidigt får man förstå att herr Fridén vill utveckla sången och att bara growla dagarna i ända måste kännas väldigt begränsande. Snygga låtar, snyggt produktion, snygg metal helt enkelt.
Skicka en kommentar