torsdag, oktober 04, 2007

Foo Fighters – Echoes, silence, patience & grace ****


Att julafton skulle infalla den 26 september i år var en överraskning, sannerligen känns det så när man om och om igen lyssnar på Echoes, silence, patience and grace. Detta är bandets sjätte album och påminner inte så mycket om förra rockplattan In your honor utan andra albumet The color and the shape som hade en skön touch av pop. Dave Grohl serverar oss tolv popstänkare av högsta klass, återigen med britten Gil Norton bakom spakarna.

Nja, kanske inte fullt ut svagheterna Erase/replace & Long road to ruin är de enda låtarna som inte riktigt håller toppklass. Men vad gör väl det när man kan lutar sig tillbaka och insupa counrtydoftande Ballad of the beaconsfield miners eller Beatles smakande Statues och så håller det på ända tills balladen Home, en femminuters historia som sätter punkt för denna holmgång. Att skriva en recension av Foo Fighters är för mig en svår uppgift, för att sätta ord på ett album i denna klass är svårt, hur många superlativ jag än kommer på så verkar de inte räcka.

Bandets stora problem på 2002 års One by one och förra skivan In your honor har känts riktig retsamma i mitt tycke som ni vid detta lag förstår håller bandet högt. Att MR Grohl har litat på sig själv och producerat på egen hand har visat sig ett mindre lyckat alternativ. När han nu nåt insikten att återigen anlita Gil Norton, landar detta i en odyssé energiskrock. Min puls ökar och i stora stunder är detta årets skiva, men tyvärr håller det inte hela vägen. Trots detta känns det äntligen att bandets radiovänliga rock har fått bra näringstillskott.

Foo Fighters styrka är att binda samman popmelodier med ett rocksound utan att bli trista eller stillastående. Hastigheten är något nedskruvad på det hela taget, ballader, tryckare, brustna hjärtan varvas med skrik och dist. Ångest på ett snyggt sätt helt enkelt.

Att ödsla för mycket ord känns för mig irrelevant så nu ni som redan har svårt att hitta julklappar till mamma, pappa, bror och syster - här har ni skivan som når många.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5

Hemsida: http://www.foofighters.com/

2 kommentarer:

Anonym sa...

Alla snackar om känslan från TCATS på denna platta men jag söker febrilt utan att hitta något. Den är för balladig för mig smak. Dock ej någon dålig skiva i den bemärkelsen men jag saknar rivet.

Anonym sa...

hey daniel, finnt blog och myspace!!!!!
jag ska ringer dig nasta vecka!!!!