Frida Hyvönen – Silence is wild *****

Som klippt och skuren ur en Greta Garbo film kan man hitta Frida Hyvönen med fingrarna på pianot i baren. Hennes svulstiga och sakrala ljudbild vittnar om otaliga timmar ute i den norrländska ödemarkerna ditt hon flyttade efter otaliga turnéer och en sväng i en lya söder om söder. För ingen artist som jag känner till har varit så uppriktig med sin hemlöshet, eller snarare hennes ovilja att fastna i ett boende eller fastna över huvudtaget. Lyriken på debutalbumet Until death comes slog ner som en bomb i mitt bröst med nakna beskrivningar över kärlek, män, djur och gud vet vad.

I många fall upplevs den engelska språket som distansering, men inte i fallet Frida. Hennes sätt att lätt och ledigt arbeta fram fras efter fras känns spontan och träffsäker. Vardagsbetraktelser radar upp sig i sång efter sång så även denna gång. Till en början rulla allt på i makligt tempo, lite tryggt och säkert med en vakande Nina Simone i bakgrunden. Men efter en tids lyssning etsar den en detaljen efter den andra fast i bakhuvudet.

Lyrikens lätta framtoning som milstolparna Scandinavian Blonde och December värmer inombords med flertalig smarta vändningar. Skivans skevheten tillsammans skickligt pianospel övertygar, inte ett öga torrt.

Betyg *****
Text: Daniel Robertsson
Tidigare publicerad i nr 136 Situation Stockholm 2008